Vi gör samma fel med terrorismen som USA - fast i mindre skala
Viss liberal upprördhet utbröt till följd av avslöjandet att det nu finns ett trettiotal svenska stollar på plats i det heliga kriget i Syrien och att de kan ha ett par hundra likasinnade, benhårt övertygade antidemokrater, i Sverige. Det är förvisso bekymmersamt, även om siffrorna förefaller förvånansvärt låga.
Den liberala indignationen gällde dock inte så mycket själva sakförhållandet som de svenska journalisternas ”beröringsskräck”, det vill säga ovilja att göra tillräckligt stort nummer av saken. När liberaler säger beröringsskräck menar de samma sak som när Sverigedemokraterna talar om ”PK-filtret” i journalistkåren. Innebörden är att landets journalister direkt eller indirekt sluter upp på terrorismens sida genom att förtiga eller bagatellisera faran.
Mot denna grumliga tankegång finns tunga motargument. Anklagelsen kan ju i vart fall inte riktas mot den liberala tidningen Expressen, som på helsida efter helsida har förhandsdömt och med namn och bild hängt ut något dussin terroristmisstänkta som därefter blivit frikända i inte mindre än fyra svenska terroristrättegångar. De uthängda oskyldiga fick inte så mycket som en ursäkt.
Detta pekar ju snarare på motsatsen till den liberala farhågan, att den svenska säkerhetspolisen är alltför angelägen att få människor dömda på otillräckliga grunder och att medierna varit alltför okritiska mot den hanteringen.
Och när det gäller den terroristfara som liberalerna älskar att oroa sig för gäller fortfarande, tolv år efter att president Bush II proklamerade ”kriget mot terrorismen”, att risken för att dö eller skadas till följd av kycklingben i halsen är betydligt större här i Sverige än att råka ut för terrordåd. Vi har haft en självsprängare i Stockholm, två unga förmågor, den ene skolpojke, som försökte elda upp rondellkonstnären Vilks hus, men satte eld på sig själva och lämnade legitimationshandlingar på brottsplatsen, samt tre svenskar dömda i Danmark för att eventuellt ha förberett ett attentat mot Jyllandsposten. Men det var en dansk terroristrättegång och då kan man inte veta vad som är sant.
Den svenska journalistkårens jämförelsevis kyliga attityd till ylande från Säpo, liberaler och sverigedemokrater förefaller mig därför högst motiverad. Motsatsen finner vi inte oväntat i USA. Två amerikaner av tjetjenskt ursprung fick för sig att göra en insats i det heliga kriget. De tillverkade två kastrullbomber som de fyllde med krut från en leksaksbutik, genomförde ett sabotage mot Marathonloppet i Boston och dödade tre människor. Därvid utlöstes inte bara den största polisiära människojakten i modern amerikansk historia. Händelsen toppade USA:s nyheter i en vecka. President Obama höll tal till nationen och beordrade flagga på halv stång på alla offentliga byggnader. Tyst minut hölls här och var, till och med på börsen i New York. Detta i ett land där ungefär 30 000 människor dödas årligen av bilar och skjutvapen.
Proportionerna är inte lika galna i Sverige, dock galna. Dagens svenska säkerhetspolis har dubbelt så stora resurser som vid Sovjetunionens undergång och slutet på det Kalla kriget. Och uppskattningsvis hälften av dagens Säporesurser ägnas den terrorfara som alltså inte når upp till kycklingbenens nivå. Och den mest resurskrävande delen av Säpos hantering av den muslimska faran är det man kallar ”källdrivning”, vilket betyder att man bygger upp en angivarkultur bland landets muslimska invånare. Man skapar därmed ett skräckens angivarsamhälle utan tilltro till vår demokrati, övertygar arbetslösa och outbildade förortspojkar om att de är fuckade redan från början, att det gäller att vara tuff och göra motstånd och allt det andra i unga mäns föreställningsvärld. Säpo är alltså, som på sin tid terroristlagstiftaren Thomas Bodström, en större fara för den svenska demokratin än ett fåtal terroristsympatiserande ungdomar. I mindre skala gör vi exakt samma fel som USA gör i gigantisk skala.
Enligt Statens Medieråd finns det sju öppet våldsbejakande, främlingsfientliga och högerextrema sajter på nätet med 144 000 dagliga besökare. Det är tio gånger så många som hos samtliga riksdagspartier. Och de arga vita unga män som utgör kärnan i denna högerextrema kultur är en sorts samhällets förlorare av samma slag som de svenska jihadisterna som reser till Syrien. Med skillnaden att de främlingsfientliga svenskarna är tio gånger så många, eller mer. Och har ett politiskt parti som samlar tio procent av opinionen. Och kort sagt är tio gånger så farliga som den terroristsympatiserande förortsungdomen.
När således Janne Josefsson i ”Uppdrag granskning” går till storms mot journalistkåren för att man inte tar den svenska muslimska faran på tillräckligt stort allvar är det logiskt att han får beröm på Expressens ledarsida. ”Beröringsskräck” och ”PK-filter” kanske finns. Men inte av det slag som liberalerna, Säpo och Janne Josefsson hävdar när de står och skäller under fel träd.
Risken för att dö eller skadas till följd av kycklingben i halsen är betydligt större här i Sverige än att råka ut för terrordåd